Någon sa till mig att barnen i magen oftast är lugnare innan en eventuell förlossning, ja isf blir det ingen bebis imorgon för jäklar vad hon härjar! Tror hon försöker vränga magen ut och in på mig, inte skönt... Men vi får väl se, stundvis blåser magen upp sig så jag tror den ska explodera och härliga ilningar går genom rygg o underliv så kroppen jobbar o förbereder sig för o få ut henne iaf. Jag börjar nu när julen är slut och jag inte har den o fokusera på o knipa för bli redigt trött på att vara gravid. Magen är stor och tung och framförallt mer och mer i vägen. Jag vill ha min kropp tillbaka och jag längtar efter att få se min lilla bebis! Väldigt många har tippat på att hon kommer på tisdag eller onsdag och det har jag också trott men ju närmare vi kommer desto mindre kan jag tro på det. Även fast jag vet att en förlossning är nära förestående så är det rent overkligt för mig, jag vet att det kommer ske inom ett par veckor men ändå känns det helt ofattbart... och alla, läkare, barnmorskor, familj, vänner utgår från att det kommer gå lika fort som med Alex och jag får lite panik bara av tanken. Det betyder att jag snabbt måste fatta snabbt att det är på gång, att vi ska åka in med en gång för att jag ska slippa föda i bilen, hallen eller på en akutmottagning. Men tänk ifall jag misstolkar, ifall jag inte fattar, då blir det samma chockartade upplevelse igen eller kanske inget alls o de skrämmer mig lite. Jag tar gärna en snabb förlossning för det gör ju ont så jag vill gärna bli av med den, men samtidigt vill jag hinna fatta denna gången, jag vill hinna till sjukhuset med rätt personal och kunna känna mig lite trygg i det. Ja jag vet inte vart jag vill komma, men blir det sådär snabbt som med Alex så skulle det kunna sätta igång om några timmar och vi skulle ändå kunna vara 5 i familjen imorgon bitti. Det är läskigt o även fast vi haft nio månader på oss så ställer en raketförlossning ändå allt på ända... Men så går det nåt dygn o så hinner man ikapp, och nån stans är ju det de viktigaste. Ja bebisen är ju det vi jobbat för, men jag är ändå lite rädd inför förlossning. och ironiskt nog är det inte smärtan och det som skrämmer dem flesta andra, utan det är rädslan att inte hinna med, att inte hinna fatta o inte kunna njuta av första dygnet för att chocken tar överhand... Ja massa reflektioner och jag har säkert sagt emot mig själv men jag har liksom bara skrivit av mig.. Och jag tror ni fattar summan av de hela...
Men, nu är bebis välkommen och ja, jag längtar!
För er som inte vet hur de gick till när Alex föddes kan läsa här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar