Det tär på mig

Jag är matt och trött och nere, vår vardag suger musten ur mig, speciellt när jag är ensam med barnen. Jag tycker det är jättejobbigt att vandra runt I gib med Mollie. På Onsdag ska det tex regna, vad sjutton ska jag och Mollie ta oss för då? Det är lekgrupp då men om det regnar hela dagen (vilket det iofs sällan gör denna årstiden) så kommer vi vara dränkta när vi väl tagit oss dit... och när lekgruppen är slut, vad ska vi göra då?! Ta bilen tänker ni, jo ja det kan man göra men det finns inga direkta parkeringar i närheten av lekgruppen...

Men imorgon så ska vi iaf träffa Trine och Leo, så en av 5 dar planerad, alltid något. Vad vi gör dem övriga dagarna vet jag ej, får försöka bestämma träff med vänner och bekanta. Ska nog kunna klämma ur Kamila ett par timmar nån dag, träffa Ida någon dag och kanske att Ulrika kunde ha tid för oss också... Vore ju perfekt. Torsdag kommer mannen min hem så på fredag tänkte jag att vi skulle åka allihopa för jag vill umgås lite med Pelle plus att vi har ett kalas på kvällen så blir en sen dag igen, precis som morgondagen med scouter och trummor...

Jo det tär på mig och jag evigt tacksam över att detta är en begränsad period! Att vandra runt rotlös timme efter timme med en tvååring som behöver aktiveras är ingen dans på rosor. Jag är så tacksam mot alla som tar sig tid för mig, som får timmarna att gå!

Vad som också tär på mig är ensamheten, Det blir 9 dagar utan Pelle har jag kommit fram till och det suger. Lägg på strulande internet och inga tv-kanaler som grädden på moset dessutom så kan ni ju föreställa er hur tomt och tyst det är här. Tja när barnen är vakna så är det ju inte tyst, men bristen på givande samtal, vuxen konversation är jobbig.

Så tja, det är rätt tufft just nu, jag erkänner...

Från dagens fotbollsaktivitet