Ibland känner jag att jag måste vara så jäkla munter i min blogg och inte klaga för mycket och det ska vara frid o fröjd. Men så är det ju inte, ingen går väl igenom livet munter hela tiden. Och jag är egentligen en rätt negativ person så jag gör då rakt inte det.
Jag kan egentligen inte sätta fingret på varför, jag borde verkligen vara lycklig nu. Men samtidigt känner jag nog att jag saknar något. Jag känner mig ensam. Missförstår mig inte, jag har vänner här som jag trivs toppen med men tja det är ju inte på samma sätt som det är med mina vänner där hemma som jag känner så väl och som känner mig... Jag antar att dem månaderna hemma fick mig o inse vad jag saknar här nere. Och min familj, min mamma, pappa, mormor, brorsan... närheten till dem, enkelheten i att slänga iväg ett samtal när det var något. Nu blir det krångel med skype eller dyra telefonsamtal som man måste hålla korta... Det blir helt enkelt inte samma sak. Och min pappa som lovar att komma hit o hälsa på men som inte bokar någon resa, samma med brorsan som skjuter allt på framtiden. Och att flyga hem för o träffa dem är ju inte direkt billigt eller så jäkla lättvindigt då Jamie har skola...
Och sen är det grejen med Pelles jobb som avskedar folk till höger och vänster, det inger ju ingen trygghet heller... Vad gör vi om dem nästa vecka bestämmer sig för att det är Pelles tur?!
Näe, jag antar jag lider av klassisk hemlängtan, samtidigt som jag verkligen älskar Gibraltar, varför kan man inte få både och?!
Åkej, då kan bloggen få återvända till o referera mina dagar istället för mina negativa känslor ;) Adjö!
Ps, tack Sandra för du är en bestående vän fast jag flyttar runt, att bara ha dig på msn har visst några fördelar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar