Sårad soldat återvänder hem

Nu har jag redan fått komma hem, vilket överraskar alla och eftersom jag faktiskt är en rätt rastlös person så verkar ingen tro att jag kommer klara av att var stilla här hemma :) Så jag har redan fått ALLA förmaningar om att ta det lugn och så vidare... Och jag lovar att göra mitt bästa.

Jag skrev faktiskt endel anteckningar på sjukhuset (för hand!) för att jag hade tänkt lägga in dem här men jag tror jag skriver lite kort från huvudet. Sjukhuslivet som nyopererad är knappast upphetsande :)
Onsdagen var det inskrivning och förberedande tester med allt vad det innebär. Prata med läkare, göra ekg, ultraljud och ta blodprover. Tog prover med emla-kräm och diskuterade fram en deal som dem faktiskt har hållt! Vi kom fram till ett stick under min vistelse och ja så blev det, tja när jag var vaken då :) Klarade av det sticket riktigt fint dessutom om jag får säga det själv.
Efter det var avklarat på onsdagen var jag rätt cool. Det fanns "no returning back". Inrättades på sal 2 på avdelningen och träffade några trevliga damer. Två som redan hade gått igenom sina operationer och en som hade operation samma dag som mig. Var trevligt o prata med folk som faktiskt vet vad jag har gått igenom innan och 2 som faktiskt gjort ungefär det jag skulle göra.
Fick sömntablett och sova på och sov gott. Blev väckt halv sex och då var det bara till o upp o duscha och sedan dimpa ner i sängen och få lugnande. EN go lugnande fylla kan man säga! Uppe på operation fick jag byta säng och inte långt där efter sov jag som en gris :)
Nästa minne är att mamma och pappa är på iva när jag vaknar, det var så himla tryggt att bara höra dem även fast jag inte minns vad dem eller vi pratade om.
Natten på iva hade jag svårt att sova men hade världens mysigaste sköterska Åsa som pratade med mig och hjälpte mig igenom natten. Rent fysiskt har det inte varit några som helst problem sen operationen, allt har blivit bättre och mycket snabbare än normalt. Psykiskt har det tärt på mig. jag har gråtit massor och det är väl mycket som släppt så här efter. Livet känns lättare och ljusare fastän jag brister i gråt titt som tätt. Precis som om jag var gravid o hade för mkt hormoner i kroppen... Mkt annat i livet som varit grått känns som att det kan bli ljusare och kanske ordna sig även det, men vi får se hur det blir.
Fredagen fick jag flytta till avdelningen, hamnade i samma rum som innan men nu var det tomt. Dem tidigare opererade damerna hade farit vidare! Fick besök av min man, min bror, min mor o min Lasse. Var fortfarande rätt borta då jag tydligen inte tålde dem starka medicinerna jag fick. Då vi kom överens om att ta bort morfin och dem andra starka tabletter jag fick så klarnade skallen betydligt!
Nätterna har varit jävliga dels pga hosta och dels pga sjuksköterskor och deras satans kontroller varannan timma... Sen så kan man ju inte vända sig i sängen för det gör ont!
Söndag eftermiddag kände jag att jag var mätt på sjukhus, sjuksöterskor och tanter i 60 plus. Så när sköterskan nämnde att jag skulle få flytta till NÄL (norra älsvsborgs länssjukhus) på tisdag så sa jag "jag vill hellre åka hem" och fick till svar att vi kunde diskutera det imorgon!
SÅ igår när läkaren gick ronden nämnde sköterskan att jag ville hem och läkaren sa "ja allt ser ju så bra ut så det tror jag inte skulle vara någon problem om du känner att du orkar!". SÅ från igår förmiddag höjdes mitt humör ett par snäpp och jag har blivit såpass pigg att jag inte kände att jag hade på sjukhus o göra!
Dem plockade bort sista grejerna dem hade vid övervakning idag och klockan två stod taxin och väntade :)

Kommer mer tankar och sådant runt sjukhus och det som hände där men tror jag tar det i ett separat inlägg.

Btw tack för all fina hälsningar både här och på facebook, har väl aldrig varit så poppis innan!