Deppig

Jag försöker vara munter och jag försöker vara normal men jag är nog ändå rätt deppig. Jag är rädd och jag är ändå besviken över vad livet serverar mig. Jag har opererat mitt hjärta innan och det gick bra (en stund) men det innebär också att jag vet hur ont det gör när dem bryter upp bröstbenet, hur dåligt jag mår av den smärtstillande medicinen och hur lång tid det tar innan jag är tillbaka som vanligt... Nu är det inte bestämt när det blir operation eller ens om det blir en öppen bröstkorgsoperation men med minnena färska i skallen så kan jag inte låta bli o vara orolig och rädd. Jag är ju som bekant dessutom rädd för sprutor och att nån ska skära i mig, går inte direkt hand i hand med allt detta...
Jag tror att det är mer det här med operationen som gör mig deppig o inte så mycket att jag kanske behöver föda i Sverige för förutom splittrad familj så ser jag inte massa negativt i det. Visst har vi vårt liv här men Sverige är man ju rätt bekant med o man pratar ju svenska ganska okej så jag tror man kan överleva några månader där... Och när man nu får flyga så sent och förlossning o allt tajmar julledighet så bra som det gör ändå så funkar det ju ändå. Och barnmorskan pratade om att man kanske kunde sätta igång mig så om dem ville göra det typ den 2 Januari eller nåt så Pelle får en vecka med bebisen innan han o Jamie behöver tillbaka till Gib för jobb o skola så vore ju de perfekt. Men läste idag att dem flesta igångsättningar leder till snitt o det gör väl att det inte lockar ändå :P Men det behöver ju inte sluta så... Ja herregud ett sånt jäkla meck... Det känns inte som att det var meningen att vi skulle få det här barnet för inget rullar på det minsta. Har spytt både igår o idag och tröttheten är över mig hela tiden. Jag ångrar inte detta barn, så tolka det inte så, men om den kommer ut välmående och vi alla kan gå ifrån detta levande o någorlunda friska så är det ett under! Och ett under hade inte suttit fel, det vill jag lova!!
Men jo deppig är jag... suck o pust. Medvind tack!