Viktigast är förstås vännerna, dem har blivit som en familj man adopterat här. Camilla - min ventil, Maria - som alltid gör mig glad, Ulrika - en mentor och vän, Daniela - min exotiska virvelvind, Louise - den stabila som ställer upp, Hanna - klok och alltid så glad (Och deras familjer som också betyder otroligt mycket såklart). Och sen alla dem bekanta man stöter in i, umgås lite ytligt med men som ändå betyder något och som man kommer sakna som jag inte orkar namnge för då lär jag glömma någon. Jag hoppas att vi kommer behålla kontakten och jag tror att det kommer bli så med dem jag nämn ovan, vi kommer att ses igen, men när, det vet jag inte.
Att flytta från Gib var enkelt, man kunde behålla dem vännerna man hade kvar där, men nu tappar man allt, på en gång och det känns tufft. Samma sak med Sverige, dem vännerna har man kvar för dit kommer man åter relativt ofta pga familjen, men visst saknar jag er där hemma också, men det är lättare med er för man vet när man får träffa er igen.
Och visst har man fått ta några avsked under tiden här nere, när vänner återvänt hem, dem svåraste var förra sommaren då både Trine och Anne flyttade, men annars har avskeden varit utspridda och inte så svåra... Så detta känns värst på något sätt.
Jag tycker ändå att det ska bli kul att flytta och jag vet att i den sitsen vi sitter i idag så är det de ända rätta, men ni mina vänner som jag lämnar bakom mig, (om någon av er läser här) ni kommer att vara saknade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar