Vi har haft en fartfylld helg i Stockholm, med besök på sjukhuset och umgänge med Pelles föräldrar. I lördags var vi alla 6 till sjukhuset och efter det drog vi till Ingarö dör det grejades och fixades våfflor till lunch. Igår var jag och Alex och shoppade lite nya kläder till honom medan Pelles föräldrar roade de andra, Alex har blivit lite retad för sina kläder så vi förnyade lite då det mesta i hans garderob är ärvda grejer, så jag tänkte att det är lättare för honom att stå för det han har på sig om han har fått välja själv. Sedan åkte jag och barnen till sjukhus och hälsade på, och för er som undrar så är Pelle på bättringsvägen och på väg hem idag! Men jag hade inte tänkt att detta blogginlägg skulle handla om Pelle, för det verkar allt annat göra just nu, utan jag tänkte att det skulle få handla om mig. För alla frågar om Pelle, vilket såklart är naturligt men jag är helt bortglömd. Just nu är det ingen som frågar mig hur jag mår (förutom mamma), jag är enbart en informationskanal där man får veta hur Pelle mår och där Pelle lovordas. Ja jag låter bitter men jag får lov att vara lite bitter här i min egen blogg. För jag uppoffrar mig också, även om jag inte är opererad eller har gett bort en njure så får jag dra hela lasset här hemma. Pelle får inte bära tungt på 6 månader, gissa vilka som ska flytta snart? Ja vi! Gissa vem som kommer få bära? Just det, jag! Sen får han inte gå ut med hunden på 2 månader, gissa vem som kommer få ta 3 promenader om dagen oavsett väder? Jo jag. Gissa vem som kommer få städa, tvätta, laga mat och fixa allt med barnen? Jo också jag. Sen ska jag dessutom fixa i hans företag, söka utbildningar och eventuellt hinna med något kul för min skull också, fast det är alltid en eftertanke... Ok slut på gnäll.
Jag älskar Pelle och jag gör gärna allt detta för honom och även för Johannes men ibland svämmar det över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar