Vårt Leksandsäventyr så här långt känns inte så mycket som ett äventyr, det är en svår anpassning och jag tror att den som trivs bäst med förändringen är hunden. Hon älskar snön, hon älskar att familjen är samlad så enligt henne leker livet. Vi andra tar det i en annan takt. Pelle jobbar på och är i sin onlinebubbla hela tiden så jag vet inte hur stor skillnad det är för honom. Killarna verkar trivas i skolan och har fått några vänner, men man märker att de fortfarande är avvaktande. Dock var Jamie på ett strålande humör igår, något vi inte sett på ett tag så det borde väl tolkas som ett bra tecken! Alex hade någon pojke i skolan som retade honom för att han var engelsk, men jag tror det mest handlar om avundsjuka så jag bad Alex säga till sin lärare, förhoppningsvis löser det sig snabbt. Mollie tycker inte det är så roligt här, hon gör ingen stor ansträngning att skaffa vänner och det tror jag beror på att hon vet att hon antagligen måste byta klass i höst. Hon är dessutom rätt så uttråkad vad det gäller arbetsuppgifterna i skolan, jag menar i förra veckan lärde de sig att skriva bokstaven K på streckad linje och lärde sig nummer 8 och 9... Mollie skriver och läser själv, hon räknar gånger och division bättre än mig, det är ju rent tramsigt det här... Men det är bara andra veckan och jag försöker hålla mig lugn, uppmuntra henne och be henne säga till läraren när det är för enkelt så att de förstår att hon har tråkigt. Men det är inte lätt att vara 7 år och börja i en ny klass och genast säga ifrån och ställa krav. Jag tänkte att Pelle och jag skulle sätta oss och maila hennes lärare och rektorn på fredag och uttrycka vår önskan om en lite mer utmanande skolgång för Mollie.
Det är inte lätt att se sin lilla tjej gå runt och se ledsen och trött ut hela tiden. Det är ju vi som hon har gjort henne så här ledsen, även fast vi i vår tur skyller på Brexit som för övrigt går ungefär så bra som vi trodde att det skulle göra... Men nu är vi här och vi får försöka göra det bästa vi kan av situationen!
Pelle och jag var iaf på frukostdejt med ett par vi lärt känna här, eller Pelle lärde känna dem innan vi kom hit och nu träffade vi dem för tredje gången. Det var väldigt trevligt då vi i övrigt inte känner så många här. Jag hade hoppats springa på mer folk här men det är svårt, vi har några grannar och jag pratade med en i tvättstugan igår, men det var en 75åring dam så hon blir nog inte min nya bästis.
Jag saknar Jodie och våra costa dejter, jag saknar Becka, Heidi, Katie, Smita, Nadine, Sarah och de andra mammorna jag sprang på dagligen i skolan i England. Jag saknar småprat, jag saknar skratt och gemenskap.
Men på den positiva sidan så har vi alla svenska vänner som plötsligt sträcker ut sin hand igen, Marri, Rosa, Sandra, Anna, Totte, Jenny, Johannes, Maja osv, vi uppskattar er jag lovar, även fast jag fortfarande sörjer mitt liv i England. För det är väl en sorg, en sorg att en del av vårt liv fick ett abrupt slut, the end of an era så att säga.
But we shall rise again! Be sure of it my friends!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar