Ibland tar livet sådana oväntade och orättvisa vändnigar. Och jag är förbannat trött på det!

Min pappa och has nya, Yvonne, bråkar. Enligt min pappa så hade det till stor del med vårat besök där i Lördags att göra. Jag har alltid tyckt om Yvonne, ända nackdelen har alltid varit att hon röker som en skorsten och att hon är hundrädd. Men jag har alltid försökt. Dem träffades i Mars eller nåt sådant. Jag och Pelle bodde fortfarande hemma hos pappa iaf. Hon var modig, hon kom hem till oss trots alla 3 hundarna och det beundrar jag. Men men... i lördags hade hon tydligen varit lite grinig innan vi kom, troligen nervös inför att vi skulle komma med hundarna, inte vet jag. Iaf startar det rätt illa, Gizmo blir givetvis jätteglad åt att komma hem till pappa så han springer ut i köket där hon sitter och hoppar upp i knät på henne varpå vi i hallen hör ett skrik. Så jag springer dit o frågar ifall han skrämt slag på henne. "Nejdå det är ingen fara" får jag till svara. Så vi släpper det o funderar inte mer. Sen sätter vi oss och äter varpå hon är alltmänt konstig och kort i tonen. Flera gånger fäller hon kritiska kommentarer till mig. Vi åt pasta och jag älskar kall pasta o plocka i mig en stund efter att vi ätit, kanske inte bästa vanan men jag plockade lite ur kastrullen med fingrarna för att jag hade ställt tallriken i disken. Detta har hon tydligen stört sig på enormt. Sen går jag o pappa ut med hundarna och när vi kommer in så är Pelle, jamie och yvonne i vardagsrummet framför tvn så jag går o sätter mig. Ja då reser sig yvonne upp o går, jag tror att hon ska hämta något men efter 15 minuter så bestämmer jag o pelle oss för o åka hem då varken pappa eller yvonne verkar vilja umgås med oss. så jag går ut i köket o säger att vi ska nog åka eftersom dem ändå inte vill umgås med oss varpå jag får svaret att Yvonne inte gillar o se på sport. Nej sa jag, det gör inte jag heller men vi skulle ju umgås. Well då blev det tjafs om att dem hade varit i köket när vi kom osv... precis som att man aldrig kan byta plats, o dem var ju i vardagsrummet då pappa o jag kom in. Iaf tröttnade vi och åkte. I efterhand så ringde pappa. Då hade yvonne o han bråkat i flera dagar pga detta. Tydligen störde hon sig på mig för att jag gick i deras skåp (?). Jag tycker det är helt sjukt, jag bodde där för ett halvår sen, jag känner mig nog mer hemma i det huset än hon gör... jag går i skåpen hos mamma och mormor oxå. O faktum var att just denna gång hade jag inte öppnat en skåpsdörr hemma hos min pappa. Ja just det hos min PAPPA, hon har ju för 17 kvar sin lägenhet så det är inte ens hennes hem... Men nu har hon ställt ultimatum på att vi inte får komma o hälsa på med hundarna, o om hundarna är med måste dem vara ute. Well, är inte hela min familj välkommen så tror jag inte vi hälsar på någe mer när hon är där... Det som gör mig mest ledsen i hela historien är att pappa fick det o läta som att det var vårt fel att dem bråkade. Precis som jag fick skulden för hans o Birgittas skilsmässa... Jag mår så otroligt dåligt över detta då ajg verkligen ahr försökt med Yvonne för att det inte ska skära sig. Jag vet att jag var besvärlig med birgitta, men jag var 16år och ful av hormoner. O knappast att jag förstörde hela deras äktenskap för att jag bråkade lite. Jag är s trött på att behöva få skulden för saker som inte är mina saker att axla...Precis som att pappa inte vill ta på sig nån skuld allt utan tycker att hans dotter ska göra det... jag vet att det inte är så att han vill att jag ska må dåligt, men det är så onödigt att säga sådär.
Jag kanske överreagerar, men jag känner mig ledsen :-(

En annan ledsam sak men nog ganska vettig är att vi idag har lagt upp en annons om fodervärd för Gizmo på blocket. En sån fin vovve, men vi klarar inte av honom just nu.

Appropå vovve så idag när vi gick från babysimmet så stötte vi på en lös hund utan ägare, inget halsband eller nåt. Så hanf ick gå med oss hem. Han kunde ha blivit påkörd där vid vägen. Efter ett par timmar hemma så gick Pelle ut med honom o tillbaka till sjukhuset där vi funnit honom o då mötte han 2 små pojkar som letade efter honom. Dem hade precis märkt att han var borta... känns lagom bra lixom... dem hade inte ens ett riktigt koppel till hunden och den var otroligt ouppfostrad. Hemskt när det är sådär. Men Simpson som han tydligen hette vart glad över o se pojkarna så pelle lät honom gå med dem hem.

Ne, time to sleeep, skönt o fått skriva av sig lite. Undrar om något orkar läsa allt detta ;)