Karantän vecka 6

Vi skapar historia, men för oss som sitter hemma så är det typ världens tråkigaste historia... Alltså jag är så trött på att sitta hemma och pilla i naveln, men samtidigt saknar jag kraft till att ta tag i de enklaste sakerna, vi har tex en låda med grejer på golvet i vardagsrummet, den driver mig till vansinne när den står där, men jag orkar inte ta tag i att bära undan den... Kanske beror det främst på att den ska ner i källaren och jag tycker det är läskigt att bära lådor i trappan, men jag orkar inte ens tjata på andra att ta tag i det heller... Men ja, det är småsaker som stör mig, men någon energi till att fixa det finns inte. Jag fattar att overksamhet föder trötthet, men det frustrerar mig.
Idag vaknade jag med lite energi i kroppen så jag har tvättat två maskiner tvätt, bytt lakan i min o Pelles säng, kokat en mango och jordgubbssylt och pysslat lite i allmänhet, men lådan i vardagsrummet stå kvar, likaväl strykbrädan som stått i kontoret nu i typ 6 veckor, med stryktvätt på haha. Sen känner jag mig uttråkad, fastän det tydligt finns saker att ta tag i, det är bara inte rätt saker tydligen. Men jaja...
Skolarbete finns det också o ta tag i, men där saknar jag böckerna för o ta tag i det så då händer inget alls, jag hoppas biblioteket får in dem snart! Men jag har fortfarande en dryg vecka på mig så det ska nog lösa sig, och redovisningen är muntlig, så saknar jag en bok så ber jag bara gruppkompisarna att ta den biten... Skoltrött är jag nu, men snart sommarlov!

Annars här hemma så pysslas det i trädgården såklart, de rabatter vi grävt i är färdiga och fina, den ena väntar bara på varmare väder så vi kan planera fina saker där i. Sen har vi utökat vårt potatisland och där är vi typ nästan helt klara också :) Baksidan är avröjd och vi har, eller Pelle har, köpt pallkragar så nu har vi snart vår örtagård! Den behöver snyggas till och vi behöver mer jord, men allt är färdigbyggt och det känns som en härlig framgång! Nu ska bara den fula solvärmegrejen ner och rabatten längs med huset utredas... Sen är det djungeln runt gammelhuset, men det har vi bestämt oss för att låta växa i år då det döljer skräpet som omger huset... Huset ska bort, men innan vi är redo att ersätta det med plank eller annat hus så får de stå, annars får vi en jäkla insyn plus antagligen ännu mer brus från vägen. Så ja planen just nu är väl att ta av presenningen av husbilen, städa ur den och se om vi kan köra ut den från där den står utan att köra fast... Sen kan den delen av trädgåden få lite kärlek också, tex så kan vi så gräs där de gamla pallkragarna stått och min älskade torkvinda kan få komma ut igen! Intresseklubben antecknar? Nå här händer inte så mycket mer spännande än så här, vi är alla fortfarande hemma...

Jag vet att många av barnens kompisar som varit hemma har fått gå tillbaka till skolan nu, och jag fattar, man känner att man hållit dem hemma länge nog osv. Men alltså smittoläget är ju egentligen värre nu än det var när vi började ha dem hemma. Fler människor är smittade och dödsfallen sker i alla åldrar, så även om jag har dåligt samvete för att barnen är hemma och hämmas socialt pga mig så är läget inte bättre nu. Det är bara några veckor kvar till sommarlovet och jag fattar att det säkert påverkar deras betyg att vara hemma, eftersom de trots allt markeras som frånvarande, men förutom det sociala och de saker som inte lärs ut via böckerna så hänger de med, de pluggar varje dag och ska vi se det rent krasst så ligger Mollie redan före sina jämnåriga i det mesta pga tidigare skolgång i England. Alex gick i femman vid denna tid även förra året då vi provade att ha honom en klass uppflyttad (och då var det inte kunskapen som inte funkade) så han har redan gjort det mesta de gör ändå så det är väl typ främst för Jamie det spelar någon roll, men han är smart och har disciplin, så jag är övertygad om att det han eventuellt missar nu kan han ta igen när läget lugnat ner sig. Det är en sån konstig situation, en konstig tid att leva i. Vi tar en dag i taget och hoppas på det bästa!

Stay safe!