reflektion

Att leva den livsstilen vi lever gör att man snabbt tröttnar på saker, nu har vi bott här i Woking i 2 år och som vanligt börjar det klia lite i kroppen. Ja vi har flyttat till nytt hus, men allt det andra är detsamma. Nej vi ska inte lämna Woking, men vardagen börjar kännas lite tråkig. Både Pelle och jag tycker vardag är tråkigt, vi gillar att hela tiden se nya saker, att uppleva saker, träffa nya människor och liksom bli utmanade. Men nu är vi här, vi tittar på secondary schools för Jamie till nästa år och allt känns väldigt stadgat. Det gör mig nästan deprimerad, för förutom semestrar så kommer det inte bli mer spännande än så här... Och uppe på det så väntar en stor läskig operation för mig, så inget kan riktigt planeras. Jag vill byta arbetsplats, men vem vill anställa mig nu? Jag kan ju liksom inte säga något definitivt för jag har inget datum, jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven eftersom sist jag opererades för detta jobbade hemifrån med något helt annat. Så jag låter bli att leta nytt, jag jobbar timmar som gör mig jättetrött för annars får jag inga timmar alls och jag tjänar typ inget alls för jag åker långt för bara 2-3h per dag. Jag skulle kunna sluta jobba och det skulle inte gör någon stor ekonomisk skillnad, men då skulle vardagen bli ännu tråkigare. Så jag har operationen som språngbräda, efter den kan jag planera mer framåt, jag kan söka nytt jobb och vi kan planera äventyr så man har något att se fram emot. Men just nu går jag i en grå dimma, inget är direkt roligt, jag är trött hela tiden, operationen hänger som ett moln över mig och jag har känslan av att jag egentligen inte gör någon nytta då mitt jobb ändå inte direkt bidrar ekonomiskt. Så ja, jag är kanske lite deprimerad. Men egentligen ska jag inte klaga, det finns ju så många andra som har det värre, eller?