Förlossningsstoryn

Man skulle kunna säga att det hela startade i tisdags morgon (23/1) då jag hade en liten blödning. Inget allvarligt trodde jag o inte heller barnmorskan då jag ringde henne. Men Pelle blev lite hysterisk, räknade sina odds o bestämde sig för o flyga hem. Lite onödigt tyckte väl jag o de mina att han flög hem men samtidigt var det ju bara sköönt! Min barnmorska ville iaf undersöka min blödning så på onsdagen fick jag åka dit. När vi väl var där så pratade vi endel o jag berättade att jag hade mkt ont i huvudet o så, hon läste min journal från SpecMVC o där stod det att om jag visade minsta tecken på havandeskapsförgiftning så skulle jag dit på undersökning. Huvudvärk är tydligen ett av tecknena så vi blev skickade till östra på undersökning. Ingen havandeskapsförgiftning men när läkaren gjorde Gynundersökning så såg han att livmodertappen var aningens öppen. Ett tecken på att förlossning var nära, men han visste inte hur nära... Natten mellan onsdag o torsdag fick jag en blödning till, vi ringde in men dem sa bara till oss o höra av oss om ngt mer hände, dvs mer blödningar eller så. Så vi gick o la oss igen, klockan var då runt fem, sen klockan två hade jag haft lite molande värk i magen till o från men inget jag trodde var värkar. Men molandet tilltog o resterande av natten/morgonen sov jag i 15minuters intervaller för sen kom värken. vid halv elva när vi gick upp så började vi misstänka att det var värkar, men jag trodde förstås inte på det. Vi ringde förlossningen o dom trodde att det var dax, äsch vadå tänkte jag, det är nog falskt alarm! Vid halv tre hade jag helvetiskt ont så vi ringde igen, värkarna var inte alls regelbundna men eftersom jag var skeptisk till ifall detta verkligen var riktiga värkar o pelle var aningens panikartad så tyckte dem att vi skulle komma in. Så vid halv fyra kom vi in på förlossningen, jag blev inskriven o dem gjorde CTG kurva eller vad det heter. Alla verkade coola så vi trodde vi skulle få bli där jättelänge. Vid fem så sa barnmorskan att nu måste vi nog kolla om du öppnat dig något. Ojdå 5 cm, nu verkade hon få lite panik, hon hade inte anat att jag kommit så långt. Lite stressat sprang hon runt o visste inte vart hon skulle börja, en sköterska kom o hjälpte till. Dom satte kanylen i handen, gav mig antibiotika (för mitt hjärtas skull) o började "duka upp". vid sex sa det poff o vattnet gick, blodblandat... Nu vågade inte barnmorskan lämna rummet. Snart kom krystvärkarna men jag fattade inte att det var det, jag var så jädra skitenödig... Hade behövt skita sen natten men inte klarat av det, så jag sa att jag behövde bajsa o hon sa ja gör det... så jag ligger där o trycker o tror att det är bajs som ska komma... ödslar mina krafter på det innan någon förklarar att barnet är på väg, va?! Efter ett tag, har inget som helst tidsperspektiv, så säger barnmorskan att vi måste tömma urinblåsan. "försök kissa" hehe hade jag varit kissenödig hade jag nog kissat i rena förskräckelsen under krystningarna. Så hon får tappa ur den. Nu kunde jag börja krysta på allvar, men efter o ha slösat mina krafter så orkar jag inte ända fram. Mellan krystvärkarna har tydligen barnmorskan svårt för o hitta Jamies hjärtslag, inget jag lade märke till men Pelle har berättat. Till slut blir hon rädd för att Jamie inte ska klara sig så hon larmar efter läkare o grejer. Massa folk kommer inspringande o läkaren börjar gasta ut order. Han ska ut med sugklocka säger dem till mig, jag är för trött för o fundera över det... Plötsligt kastar Pelle handduken han baddat mitt ansikte med över hela ansiktet på mig, han ville inte att jag skulle se att dom tog fram saxen. Sen kastar Pelle hela sig över mig då dem klipper o ändå höll jag på o kasta mig ur sängen. Aj Aj kan jag bara säga! Jag far upp o skriker "vad fan är det ni sticker mig med nu då?" (sprutfobi!). Jag får inget direkt svar för alla e upptagna, doktorn håller på o sätta sk skalp på Jamie för o få hans hjärtljud men i samma veva får jag en krystvärk o plupp så far Jamie ut. All smärta bara släpper från axlarna o ner till tårna, jag hör det ljuvliga skriket från mitt barn o vet att han lever! Dom torkar av honom o grattar mig, helt omtöcknad frågar jag vad det blev o dom visar upp honom för mig. Sen lägger dom honom på mitt bröst o livet är underbart igen. Jamie föddes kl 19:25 torsdagen den 25:e Januari 2007. Pelle fick klippa navelsträngen och på 3:e försöket gick den av!
Men så ska moderkakan ut o jag ska sys (nålfobi!), det här med o bli sydd var ingen rolig historia. Dom bedövade med typ 5 sprutor för att jag inte skulle känna något. Kände bara första sprutan. Men livrädd som jag var så vart det nästan lika jobbigt som förlossningen...
Sen ammade vi för första gången, han sög som en duktig pojke! Kissa på mamma var inte heller några problem ;-)
Runt halv tio blev han mätt o vägd, 50cm o 2790g. Jag fick duscha o så flyttade vi in till SpecBB.