Fick ett sms från mamma idag.
"Hjärtat, tänker på dig, du har klarat det så bra, älskar dig"
Jag vet inte vad jag vill ha sagt men just "hjärtat" sammanfattar allt, och hon har rätt.
Blir så glad av dem orden och sanningen som ligger i dem :) Är så glad över att jag tagit mig igenom detta år, att relationen till min älskade son Alexander är återupprättad sen länge. Att barnen inte fått några men av det, att dem fortfarande har en mamma här som kan älska dem, skälla på dem och förundras över dem. Jag är så glad över att få uppleva detta, för det var det som skrämde mig absolut mest innan operationen, att jag inte skulle kunna finnas här för mina barn... Tanken skrämmer mig ännu.
Självklart är jag lycklig över att jag fortfarande finns hos mina fina man och min familj, men jag vet ändå att dem skulle minnas mig om jag försvann, mina barn skulle inte minnas sin mamma. Dem skulle få växa upp inte bara utan sin mamma utan även utan minnen av henne och det gör mig livrädd fortfarande.
Om det finns en gud så tackar jag för min tredje chans till livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar