Sjukhus...

Har börjat kolla på Greys Anatomy och oj vad jag är glad att jag väntade med o se serien tills efter min operation. Visst det är en drama serie och det ska hända saker men tja lär ju inte vara ovanligt att folk dör på operationsbordet precis som i serien.
Men jag inser också vilken tur jag hade som klarade mig och kan leva ett gott liv nu efteråt! Visst stör ömheten i ärret mig, speciellt när nån av pojkarna vill sitta i knät o luta sig bakåt och jag måste säga nej för att det gör ont. Men vad fan, jag är ju här och får se mina grabbar växa upp!
Igår när Emma var här så pratade vi graviditeter o förlossningar vilket är naturligt nu när hon är gravid och ska ha barn om ett par månader. Men det enda jag kunde tänka på var min tid på sjukhuset efter min operation. Det är så många minnen, dåliga minnen som kommer tillbaka. Men även som sagt tacksamheten över att jag lever!
Sen så tittade vi även på bilder från graviditeterna och då halkade jag in och fick se bilderna dem tog på mig då jag låg inne med blodförgiftning och hjärnhinneinflammation. Det är ingen kul syn och se sig själv i en respirator...
Jag är inte rädd för sjukhus men just nu verkar bara dåliga minnen från sjukhus komma till mig, även fast dem också är förknippade med att mitt liv räddas och jag finns här idag.
Men jag kan inte låta bli och undra om mitt hjärta stannade och dem var tvungna och ge mig elchocker osv för att jag skulle komma tillbaka? Det borde man väl få reda på isf? Ja jag vet inte... men jag kan inte låta bli att fundera...
Och även fast allt detta rörs upp så älskar jag serien och komemr definitivt fortsätta se på den. kanske bra terapi för mig!