Trots att vi har väntat så kom det som en chock, ett slag i magen. Jag sörjer denna fina människa men för hennes skull var det nog skönt att få somna in, somna från all smärta som härjat hos henne.
Jag önskar jag kunde finnas där för hennes familj, mina svärföräldrar och min man. Men för barnen skull förblev vi här hemma. Jag har försökt förklara för Jamie men han kan inte riktigt greppa det... Alex förstår inget alls och lika bra är nog det.
Chocken har gjort mig sjukligt trött och fastän mina barn vill gå ut så vet jag att mitt tålamod kommer spricka så fort minsta motgång kommer, lika bra att förbli inne. För ska man ut kommer jag vara arg innan vi kommit utanför dörren för det är alltid någon sko som vägrar komma på eller något barn som tar av sig mössan femtioelva gånger...
Sen har vi rester i kylen att äta, ingen energi behöver gå åt till det heller. Ska sätta på en film och bara försjunka i den tror jag.
Vila i frid Britt-Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar