Just nu rör det sig mkt i huvudet. Det är inte bara tankar, det är snor upp till pannbenet också...
Jag funderar över mitt knä, över mitt beslut att åka till sthlm, jag funderar över arbetsintervjun jag fått idag och hela vårt liv o framtid.
Egentlligen är det mycket bra saker på gång och det känns som en nystart för oss men det är samtidigt mycket som behöver klaffa.
Herregud så här långt är det bara arbetsintervjuer och drömmar... Men om Pelle kunde få det jobbet han ska på intervju på i Uddevalla, gärna med lite högre lön och mer givande uppdrag än han tror så vore det ultimat tycker jag. Men chansen är större att han får det jobbet som han var på intervju på idag här i sthlm eller något annat jobb typ på Malta eller Irland. Och om jag kunde få jobbet som personlig assistent som jag ska på intervju för om 2 veckor... Men får Pelle jobbet i sthlm blir det tungt hemma. Men snacka röta om vi båda kunde få jobb bara någon månad efter att allt sket sig. Men samtidigt utgår jag från att det är fler än vi på intervju och att det inte alls är säkert jag får något jobb, speciellt inte så här med en gång. Men tror att ett sådant jobb skulle passa mig. Speciellt hos denna tjejen som även hon har ett barn i samma ålder som Jamie. Hon lät väldigt trevlig också. Skulle tro att det är personkemin som avgör nu, det måste ju vara det viktigaste när man ska ha någon i sitt hem som hjälper än med allt från himmel till jord.
Jag vet att jag svamlar, haha men jag har bara insett hur kul jag tycker det är att gå vidare med mitt liv.
Ang mitt knä så har jag testat o springa lite med hunden, alltså bara jaga honom på gräsmattan här och det gör ont. Blir det inte bättre så måste jag nog få operationen gjord, jag vill ju kunna leka med mina barn, springa, spela boll osv. Men det skrämmer mig ändå. Inte i närheten av en hjärtoperation men jag är fortfarande spruträdd... inte bara rädd, livrädd! Och jag vet att vissa operationer får man bara bedövning inte sövd, det skrämmer skiten i mig att dem kanske ska skära i mig medan jag är vaken, det går bara inte... Men jag minns att jag pratade med narkosläkaren inför Alex födsel och då sa han att man bar skulle söva mig om det var absolut nödvändigt iom mitt hjärta, så jag är rädd att dem inte vill söva mig pga det. Bläää... att jag ska vara så töntig.
Drömmer om stabil ekonomi, ett helt knä och jobb som både jag o Pelle trivs med utan att familjelivet behöver lida för mkt. Ska det vara så svårt med lite medgångar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar