Förmiddagen blev pissig, den började inte bra alls. ML o Ylva kom hit så vi kunde ta vår bil till torp o maxi. Vi åkte o när vi kom till brodalen så inser jag att jag har glömt min väska hemma på trappen så var bara till o vända. Sen blev det färjan! Japp o när vi anländer till torp så ringer ML's sambo Anders o säger att han måste jobba typ samtidigt... Rätt irriterade så börjar vi handla men ML blir skitstressad o det smittar... till slut är båda irriterade o vi tjafsar endel... Inget allvarligt men jag blir så trött på att folk förväntar sig att dem kan vifta med sitt finger o så ska man springa efter. och eftersom vi samåkte så fick jag superstressa o handla o fick inte med mig allt. Men vi skyndar oss hemåt o blir itne så mkt prat i bilen hem. Men tror vi löste allt oss emellan, var ju varken mitt eller ML's fel... men allt blev skit...
Men sen blev klockan ett och Pernilla kom hit. Vi har inte setts på 5½år så det var verkligen på tiden. Och det kändes precis som förr, inte ansträngt på något sätt. Så dagen vände kan man säga. Men jag har varit extremt trött, stress tar verkligen ut sin rätt i min kropp. Vet inte om detta kan ha något med hjärtfelet o göra men blir uttmattad...
Känner ikväll att jag är rätt trött på att uppehålla min fasad som opåverkad och lugn. Det framförliggande operationen stressar mig och får mig att må pissigt. Kan inte erkänna det för någon annan än mig själv men jag är livrädd och det tar på min kraft. På sätt vis önskar jag att dem kunde operera mig på fredag så det var överstökat och jag slapp gå här och fantisera ihop hemskheter.
Nej jag vet inte vart jag ska vända mig, vad jag ska göra. Min fasad är nere idag men imorn är den nog på plats igen. Jag vill inte bli behandlad som en handikappad bara för detta, jag är jag... men blir jag sur så ha detta i bakhuvudet. Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar