Denial

Ikväll känner jag mig väldigt ensam, ensam med mina tankar...
Ingen är på msn o pratar med mig, förutom min man som borde vara hemma o krama på mig ist. Men han är satt i skiten av den idiot som han hade anställt till o ta hand om vår support, grabben har bara skitit i jobbet utan o höra av sig till Pelle. Nu sitter Pelle med hundratals mail o annat som måste göras, saker som borde ha gjorts för en eller två veckor sen. Jag blir så trött på människor som sviker, som inte hör av sig, som sätter andra i skiten... Allvarligt så verkar det vara något sorts kromosom fel på Lysekilsbor i allmänhet ;) Nej jag vet inte riktigt. Ikväll känns allt bara konstigt. Jag känner mig så ensam och less. Kan ha med min bok o göra som slutade lyckligt men var rätt olycklig rakt igenom. Den handlade om en kvinna som kämpade för att behålla sin barn då hennes make dog och svärföräldrarna kämpade för o få vårdnaden. Jag vill bara rusa upp till barnens rum o krama om dem o se så dem är där. Men som tur var vet jag att oavsett om jag förlorade Pelle så skulle mina svärföräldrar aldrig försöka ta barnen ifrån mig. Däremot vet jag att dem skulle ställa upp o hjälpa mig med barnen till 110%. Ja jag har kanske inte alltid älskat min svärföräldrar men det gör jag nu. Och skulle min operation mot förmodan gå åt skogen så vet jag att Pelle har 2 klippor o luta sig emot! Det känns betryggande!
Min doktor har för övrigt inte ringt mig. Jag ringde idag igen o möttes av samma sköterska som lite nedlåtande förklarade att doktorn had emycket just nu... Jag förklarade att detta kanske inte var något speciellt för dem men för mig är det livsavgörande o det var viktigt för mig att få veta mer information. Då fick jag ytterligare en klapp på huvudet o ringde inte doktorn så fick jag ju ringa igen... Ja tackar för den! Först skickar dem ett brev hem med en sån nyhet, jag var helt oförberedd. min läkare hade sagt att det var dags men att det jag härnäst skulle behöva göra var ett cykeltest i januari nån gång... Då släpper man det o så dimper detta ner bara sådär... Sen kan man inte ställa frågor, man kan inte ens få tag på läkaren ifråga... Så nu sitter jag här i denial iaf, det kan ju inte ha varit så brådskande eftersom doktorn inte kunnat ta sig tid o ringa mig o prata om det... Så jag blir väl chockad tillbaka till verkligheten igen om nu den där doktorn får tumme ur o ringer...
Suck o stön vad min blogg har blivit en klagomur då, jag ber om ursäkt för detta!

Idag har jag iaf fått gjort endel. Röjde upp i källaren, satte in ett element för att tvätten ska torka igen då avfuktaren står o torkar ur matkällaren där vi haft vatten igen... Jag fick tvättat en maskin, städat nedervåningen och sen mötte jag upp ML i stan för en promenix. Blev inte riktigt lika långt som vi brukar men det dög :) Sen mötte jag upp Pelle o vi gick till kinesen för att äta lite lunch. Sen blev det promenad igen, Jamie behövde sova o vi skulle klippa oss efter det. Så efter nån halvtimme till ute så gick jag till frisören. Toppade mitt hår så nu är det lite trevligare att kamma! Även Pelle o jamie fick klippt sig sen, fast Jamie vart hysterisk och skrek sig igenom det. Stackars frisören tyckte inte det var något roligt, o det kan jag förstå. Men fina i håret blev vi ivf :)
Efter frisören så åkte jag o barnen hem, Pelle blev ju som sagt kvar i Lysekil o på kontoret... Han verkar bli där över natten, har så sjukt mkt o göra tack vare idioten! Tur han har en madrass liggande där iaf.
Imorgon blir det först dagmamman me Jamie, sedan promenix med ML, sen tvätta massa, sen hämta Jamie. Halv fyra ska vi kolla på vad som eventuellt kommer bli vårt nya kontor, här i Lyse! Sen bjuder ML o Anders på middag! så fullspäckad dag, kan vara skönt med lite distraktion från mina tankar.
Nu får det bli en sväng med Nalle på tomten och sedan i säng. ses!