Jag har en klump i magen. jag klarar inte av att vara mig själv. Trots tröstande ord så kan jag inte stänga av rädslan. Jag kommer inte bara ta en spruta och gå hem så som det vanligtvis är när jag möter mina fobier. Nej det ska ske flera gånger, mina fobier alltså.
Tänk om jag skulle vakna upp mitt i allt?! (ja jag vet det händer bara inte)'
Tänk om dem glömmer bedöva... Tänk om!
Alla små larviga tankar rör runt i mitt huvud och det känns som att jag precis klarar av att andas, hålla huvudet över ytan. 1½ vecka ska jag ha det såhär, sen händer det bara.
Jag levereras som ett paket kött till sjukhuset, får träffa kirurg, narkosläkare, ta blodprover, duscha mig steril i typ 3 omgångar. Sen så får jag nog något lugnande, får åka säng till operation som om jag vore handikappad och sedan är det godnatt. När jag vaknar kommer jag var yr och omtöcknad. Kanske till och med drogad och hallucinerar som sist... Ont kommer jag ha, ett bra tag framöver. Sen om allt gått bra kan jag fortsätta mitt liv, det liv jag levde fram till Oktober förra året då någon tryckte in paus-knappen. Då jag fick reda på att detta skulle ske.
Alla intriger med folk runt omkring kanske slutar att vara så stora, jag kanske kan skratta bort det. Men nu suger allt energi ur mig. Det som ger mig energi för att orka med är mina barn, min man och min familj. Min mamma är en klippa och den enda som jag känner verkligen förstår vad allt innebär. Många andra runt omkring försöker, andra verkar inte förstå alls... Inte många som varit där så hur skulle man kunna förstå?! Jag förstår knappt själv. Detta framkallar alla mina dåliga sidor och jag har aldrig långt till tårarna.
Kan ni muntra upp mig utan att suga energi, hör av er för jag behöver muntras upp. Har ni inget att säga så förbli tysta.
Det är bara 1½ vecka kvar....
Jag kanske framstår som larvig, jag är ju inte döende. men jag är rädd... Så tänk vad ni vill jag behövde ha detta ur mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar