Lördagkväll var en kväll precis som alla andra, jag behövde somna i tid för jag skulle ju gå upp med Jamie på söndagen, trodde jag... Och jag försökte verkligen sova i tid, men klockan tickade på o min kropp kunde bara inte slappna av. Inget ovanligt, hade haft svårt o sova till o från dem senaste veckorna men himla irriterande när man vet att man verkligen behöver sova. Framåt ett-halvtvå så måste jag slumrat till lite lätt men ungefär samtidigt som Pelle kommer in så känner jag första värken. Det var helt klart en värk, kädes både i underliv och ryggslut vilket inte förvärkarna gjort. Säger till Pelle att jag tror att jag haft första riktiga värken, men att det tog ju så lång tid med Jamie att vi nog kan sova ett tag. Pelle blir precis som alla andra kvällar lite nervös men vi har ju haft några falsk alarm så efter o ha klockat värkarna ett tag så somnar han, lyckans ost! Själv känner jag att jag behöver gå på toa så går dit ut, så fort jag sätter mig på toan så komemr en värk till, ont som satan! Uträttar mina behov, torkar mig o innser att slempropen precis släppt o precis som innan Jamies födelse så kommer det blod... reser mig o genast får jag en värk till. Innser att nu är det verkligen på allvar så går för o väcka Pelle så vi kunde ringa förlossning o ringa Carl o Vicky, klockan var nog då närmare halv fyra. Pelle kommer upp o springer för o leta efter nummret till förlossningen o ringer dem sen. Dem tycker att eftersom vi har så långt o åka o det gick relativt snabbt med Jamie så skulle vi komma med en gång... snacka tur att dem tyckte det, eller att vi ringde redan då! Ringer o väcker Carl som lovar att komma över så fort som möjligt. Undertiden så försöker jag packa klart BB väskan o sätta på mig kläder osv. Men så fort jag rör mig så kommer värkarna, så slutar med att jag sitter nere på skrivbordsstolen o säger till Pelle vad han ska göra :) När Carl kommer så blir det som vanligt lite snack, vi berättar om Jamie o visar väskan vi gjort iordning åt honom osv. Sen åker vi iväg, i början i bilen ahr jag värkar ca var 10min men när vi kommer ut på motorvägen så kommer dem bara tätare o tätare. Från ljungskile-ödsmålsbron så har jag värkar konstant, strax innan stenungsund får jag panik, det gör så sjukt ont och det börjar kännas precis som krystvärkarna jag hade med Jamie. Nej det kan inte vara krystvärkar tänker jag för först måste vattnet gå innan ungen kan komma ut, men shit vad det trycker på o jag säger i panik till Pelle att det känns som krystvärkar... Han får lite panik o börjar prata om ifall han ska köra si eller så fort... jag skriker i ren smärta att jag skiter i vilket, jag har fullt upp med o hålla emot "krystvärkar" o stå ut med smärtan. Det är helt sjukt hur ont det gör, man måste uppleva det för o fatta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, står nästan upp i bilen o jag känner för o köra huvudet genom taket för o få nåt annat o fokucera på... när vi närmar oss kode sså sitter jag bara o skriker, har fullständig panik så precis samtidigt som Pelle drar fram sin mobil så säger jag att vi bör nog ringa o fråga förlossningen. Förlossningen tycker vi ska ringa 112 så det gör Pelle, på larmcentralen säger dem till honom att åka in till kungälvs akuten så skulle en ambulans möta upp oss där och ta oss till förlossningen. Vi svänger av i Kungälv och jag har så sjukt ont, varje jävla rödljus på vägen är rött men slår om precis men varje gång så tänker jag "stannar han här så döööör jag, måtte han köra emot rött". När vi kommer fram till akuten så blir vi beordrade att köra ambulansintaget o sen ska dem ha ut mig ur bilen men jag har så ont att jag vågar knappt ställa mig, vet inte om jag ska stå ut med starkare värkar eller om kroppen ska lyda mig. Efter många om o men kommer jag mig upp på sängen dem har med sig. När jag har fått lagt mig så lugnar det sig lite, värkarna är inte konstanta iaf... Men dem är täta o dem gör så jävla ont. Det springer gulliga sjuksköterskor överallt, det är ett enda virrvarr. Ingen på akuten har nån erfarenhet eller utbildning innom förlossningar men dem gör sitt bästa. Dem sätter en nål i handen och jag orkar inte bråka, grabbar bara tag i Pelle o låter dem sticka mig. Jag vet egentligen inte vad som far i huvudet på mig där inne på akuten, allt är ett blurr... Snart säger det kaploff o vattnet går, det springer folk runt omkring o ska torka torrt o greja, jag bryr mig inte så mycket förutom att det gör så jädra ont när dem vill att jag ska lyfta på baken. Jag försöker få dem att undersöka mig, vill veta hur mkt jag är öppen osv men överallt runt mig hör jag sjuksköterskor som säger "jag kan inte det, kan du?". Tillslut kommer en doktor o ska kolla men det ända han konstaterar är att "där är huvudet". Jaha det var ju bra o veta... Jag säger att jag tror jag har krystvärkar, ofrågar om jag ska krysta? Pelle förklarar att förra gången så förklarade dem inte att barnet var påväg men sjuksköterskorna här säger att ja får du en krystvärk så krysta du. Nån försvinner ut för o ringa narkosen tror jag o dem andra står o babblar om något när min nästa krystvärk kommer. Jag tror jag säger till pelle att nu kommer en o sen börjar jag krysta, känner hur huvudet kommer ut o ropar att "hallå kan nån ta emot, barnet kommer" o sen är han bara ute. Fort springer dem dit o konstaterar att under lakanet dem envisats med o lägga på mig så ligger våran lilla kille o han börjar skrika. Jag slappnar av o det är så mycket folk runt mig så jag knappt ser lilleman men hör pelle konstatera lite tårögt att det är en pojke :) Klockan 05.44 föddes han, 4 timmar efter första värken.
Det är så oerhört skönt att han är ute, smärtan har i stort sätt släppt o han får ligga hos mig, detta lilla blodiga underverk. Jag vet att moderkakan måste ut men enligt dem på akuten så skulle det komma en värk o jag skulle naturligt krysta ut den. Så blev inte fallet. Men under tiden vi väntar på detta och på ambulansen så springer dem runt med kameran o sin privata mobiler o fotar oss och sig själva. Dem verkar oerhört stolta över att ha fått vara med på lillemans förlossning o posar en massa :D Sen kommer Ambulansen o den kvinnliga ambulanssjuksköterskan, Åsa tror jag hon heter, förklarar att det är bäst vi får ut moderkakan så hon hänger sig på min mage samtidigt som jag krystar o ut kommer moderkakan, mycket midre smärtsamt än jag hade trott när hon förklarade för mig hur det skulle gå till. Sen packas vi in i filtar o jag får "hoppa" över till ambulansbåren för att blir fraktad till Östra sjukhuset o förlossningen. Pelle övertalar alla om att han visst kan köra våran bil in till östra men jag tror egentligen att han inte borde ha gjort det. Men det gick bra.
Ambulans-Åsa är jättemysig o vi pratar hela vägen in till sjukhuset, min kropp skakar fortfarande av chocken att allt gått så fort men vi mår bra både jag och Alexander.
Väl inne på förlossningen ska jag undersökas o det konstateras att jag måste sys, jag får lite panik för jag är ju så enormt nålrädd. Men barnmrorkan är totalt oförstående o säger bara att det måste göras... Jag försöker samla mig för jag vet ju att hon har rätt, det måste göras men paniken bubblar i mig för andra gången denna tidiga morgon. Hon får kalla in en sköterska till som får hålla i Alexander och mitt ena ben medan Pelle håller hårt i mina händer. Hon bedövar vilket var värst för det kändes ju o sen börjar hon sy, läskigt när man känner när tråden dras åt men man känner inte nålen, som tur är! Jag överlevde detta också o sen kan man äntligen bara fokucera på o vara lycklig o bearbeta chocken! Fick ligga kvar länge på förlossningen för det var kö till rummen på BB... tillslut får jag mig ett rum o sen lyckas jag övertala läkaren att få komma hem redan på måndagen :)
Hemma
Nu har vi varit hemma i ett par dagar och det hela börjar lägga sig, jag är tvåbarnsmamma med allt vad det innebär. Som pricken över i:t så har Jamie lyckats bli sjuk... Men inget som verkar ha påverkat Alex än så länge som tur är!
Jamie är en snäll o kärleksfull storebror men han är väldigt svartsjuk, inget han agerar ut mot lille Alex men han gör verkligen allt han vet att han inte får göra o trotsar till tusen. Man börjar undra om det inte är Jamie som borde ha gjort det där hörseltestet dem gjorde på Alex i onsdags...
Alex har tyvärr tajmat in det så att han har sin längsta vaken o äta period på natten. Jag ser inte längre fram emot att få lägga mig i sängen, för jag vet att jag inte kommer spendera så mycket av tiden till o sova... Det gör dessutom ont o amma eftersom Alex inte lyckas suga på hela min bröstvårta på ena bröstet, har idag grävt fram min gamla ammningsnapp som jag ska introducera till Alex sen när han vaknar. Har dessutom så sjukt mycket mjölk att jag får pumpa fler gånger per dygn för annars får jag stenhårda, knöliga o röda bröst... då kan det lätt bli mjölkstockning vilket jag inte vill... Det negativa med o pumpa nu är att brösten då tror att Alex äter så mycket o fortsätter producera så mkt mjölk, men vad ska jag göra, det gör ju sjukt ont annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar