Alexander kom den 19 oktober!

3345g o 50cm.

Jag ska knåpa ihop en förlossningsstory när jag har lite tid över och så men tills dess kan ni ju hålla till godo med Pelles version av det hela. Kopierar in den från poker forumet han skriver på då man måste vara medlem där för o få läsa.

Tänk så det kan bli i livet ibland. Vi har ju som ni sett i dagboken bara gått och väntat nu under en längre tid på att värkarna ska komma igång och vi kan åka in till BB. Igår satt jag och spelade lite cashgame där jag blev brutalt våldtagen och en $25k GTD turnering vid sidan av. Jag slutade till slut 25a och fick $200 i turneringen och klockan var då närmare halv 2. När jag kommer upp i sovrummet säger Nathalie att hon tror hon fått första värken nu.Eftersom det varit så mycket "falsklarm" på sistone så bestämmer vi oss för att försöka sova. Dock är man ju lite spänd och ingen av oss kommer till ro. Värkarna tilltar i styrka och vi konstaterar att det nog är riktiga värkar. De verkar (verkar och värkar, spännande språk vi har) dessutom tillta i styrka. Vi ringer in till förlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg dit vi ska och de tycker vi ska åka in direkt.Sagt och gjort, vi ringer Carl som kommer över direkt som planerat. Han lägger sig på gästsängen så att Jamie får fortsätta sova. Vi skyndar oss in i bilen och sticker iväg, vi har trots allt 15 mil att åka. Jag står på bra, det är lite blött väglag, men inget regn. När vi väl når motorvägen börjar Nathalie ha värkar mer eller mindre konstant, och det är fortfarande 10 mil kvar. Jag kör så pass fort som känns safe, runt 160, men min stackars volvo 850 klarar nog betydligt mer, men framvagnsinställningarna är långtifrån optimala så det skakar en hel del...I Stenungsund säger Nathalie-"Nu är det krystvärkar, det känns som ungen är på väg ut!"Om jag inte var nervös innan detta, så får jag mer eller mindre panik nu. Det är fortfarande 55 km kvar till sjukhuset. Jag drar ner på farten till 135 för att minska skakningarna lite så att det kanske håller tillbaka värkarna något. Det fungerar i 30 sekunder iaf...Återigen kommer jag ihåg hur jävla hjälplös man är som man när den man älskar skriker ut sin smärta och du kan inte göra ett jävla skit. Nathalie har riktigt hög smärttröskel, jag hade varit död vid detta lag, och det finns inte ord för att beskriva hur stolt jag är över henne (och andra kvinnor för den delen som genomlider en graviditet och förlossning). När hon dock skriker rakt ut av smärta och det ser ut och känns som om hon skulle kunna krypa ur sitt eget skinn för att bli av med smärtan så är jag nära att brista i gråt.Jag sliter upp mobilen och ringer förlossningen och säger:-"Vi kommer inte klara detta, kan ni skicka ambulans?"De säger åt oss att ringa 112 och svänga in och möta upp den vid Kungälvs Sjukhus som har en öppen akutmottagning. På avfarten dit kommer ytterligare en ny krystvärk och jag kör så fort jag vågar utan att för den sakens skull tvingas till tvärbromsar eller liknande som bara förvärrar saken. Jag känner mig som värsta actionhjälten när jag svänger in till akuten där de står redo efter larmet. De plockar upp Nathalie och lägger henne på en bår. Jag ställer undan bilen och springer efter.Ingen på detta sjukhus har utbildning som barnmorska, men de flesta av sjuksköterskorna har iaf fött egna barn. Det hindrar dem inte från att springa runt som yra höns och jag hindrar mig själv från att säga:-"Är det någon här som vet hur detta går till?" då jag inser att detta inte hjälper saken. De har bättre kunskaper än jag har åtminstone.Medan de fortfarande diskuterar sterila underlag och när ambulansen kommer för att köra oss vidare så får Nathalie en ny krystvärk.-"Ok, för i helvete, kan någon ta upp ungen, den är ute nu och ligger mellan mina ben", skriker hon och mycket riktigt, plötsligt hörs ett barnskrik under den filt de lagt på henne.En liten son ligger där blodig och ynklig som bara ett helt nyfött barn kan se ut. Det är nu jag inser hur adrenalinet pumpar, jag kysser Nathalie på pannan och är så glad och stolt som man bara är i just dessa lägen.Personalen var oerhört hjälpsamma och trevliga, tar bilder och försöker göra allt så bra som möjligt för oss. Ambulansen kommer så småningom och kör in Nathalie till Östra Sjukhuset. De släpper iväg mig till min egen bil med viss skepsis, men jag intalar mig själv och dem att min chock har släppt och jag kan köra in efter.Väl framme på Östra vägs vår lille parvel, han väger 3345 gram, vilket är lite mer än Jamie och är lika lång som Jamie var, 50 cm. BB är tyvärr överfullt så det finns ingen sängplats för mig och den fåtölj jag fick var inget vidare att sova i så efter ett par timmar ger jag mig hit hem. Ska försöka sova nu ett par timmar och sen åka och plocka upp Jamie. I morgon ska Nathalie och vår nya, som troligen kommer kallas Tom Vegas Alexander, med det sistnämnda som tilltalsnamn och Tom efter Nathalies pappa få komma hem.På vägen hem har jag god lust att ställa mig på ett bord på McDonalds där jag stannar för att äta lunch och skrika -"Jag har fått min andra son"Jag låter dock bli, ringer lite släkt och vänner istället. För er som inte har barn säger jag bara det, att även om det finns mycket jobbiga saker med barn, så finns det inget som går upp mot stoltheten och kärleken du känner till dem.Jag ska nog gå och sova lite nu, känner mig förvånansvärt otrött, men det är nog adrenalinet som finns kvar i mig, och lyckan. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om vi inte svängt av vid Kungälv. Enligt våra tidsberäkningar hade vattnet gått i tingstadstunneln ungefär... jag som nästan svimmade igår av det blod som kom när jag satte en potatisskalare i tummen hade väl troligen inte sett ett lyckligt slut där.