Som vanligt i livet så händer saker fort och livet svänger på de mest oväntade sätt. Precis som det varit det senaste så är det stolpe ut som gäller här hos oss... Den 13e februari så fick vi hastigt och lustigt ta beslutet att ta bort vår fina Lucy vovve, dagen innan fanns ingen antydan till att hon skulle vara mer sjuk än hennes kroniska sjukdomar under kontroll gjorde henne, alltså hon verkade frisk, och dagen där på så blev hon så sjuk att vi fick ge henne ett avslut. Alltså vi har varit så chockade, så ledsna och förtvivlade att jag nästan haft dåligt samvete över att jag sörjt henne mer än jag gjorde mormor. Men det gick så fort och det känns så orättvist, hon blev bara fem år... Ni undrar nog vad som hände, och det gör nästan jag också. Dem var inte helt på det klara men den troligaste teorin är att hennes ena kroniska sjukdom attackerade hennes leder, artrit infektion kallade hon det, den var så aggressiv och snabb att Lucy gick från normal till att i stort sett vara förlamade i bakdelen och i sån enorm smärta att hon bara tjöt... Det var vidrigt att se och redan på morgonen när jag träffade henne då hon blivit sjuk så förstod jag att det var allvar. Och pga att hon hade två kroniska sjukdomar så gick det inte att medicinera henne till ett värdigt liv. Dessutom kom det fram på röntgen att båda hennes ryggdiskar var i stort sett slut och snart skulle orsaka diskbråck, vilket hon var för sjuk för att man skulle kunna operera iaf. Så ja, det enda rättvisa mot henne var att låta henne slippa lida och somna in. Ett sånt vidrigt beslut! Men hon somnade tyst o stilla in i mitt knä. Fy sjutton nu rinner mina tårar igen, min älskade vovve som jag saknar dig!
Men förutom ledsamheter så har jag fixat praktikplats, det blir på öppenvården i Leksand! Jag träffade de två handledare jag ska hänga med och dem verkar helt underbara, kunniga, mänskliga, flexibla och förstående vad det gällde mina hjärtbekymmer. Så jag tror att detta kommer bli toppen, jag ser faktiskt fram emot praktiken nu istället för att bäva inför den. Det är bara 4 veckors skola kvar, de närmsta två veckorna har vi 3 småuppgifter och de två sista veckorna är det grupparbete så känner mig inte så himla stressad alls faktiskt. Det blir inga mer stora tunga uppgifter förrän efter sommaren, det känns betryggande!
Idag är Pelle och Johannes, som fick Pelles njure, ute i vasaloppsspåren och åker öppet spår, det var deras mål efter operationen, att återhämta sig nog för att kunna åka Vasaloppet. Huruvida de tar sig runt alla 9 mil är ännu oklart, men de är där ute och åker och det viktigaste är ändå att de tränat och återhämtat sig nog för att vara där idag! Grymt!
Och i fredags åkte Jamie och Alex Vasaloppet 30, alltså tre mil! Deras farmor och farfar åkte med dem och de klarade det fint alla fyra, Jamie och farmor kom i mål ca 45 min före Alex och farfar men bägge killarna var nöjda med sina prestationer. De hurtiga farföräldrarna har gjort betydligt bättre ifrån sig tidigare och var bara med som ledsagare åt killarna, så himla snällt :)
1 kommentar:
Vad tråkigt med lucy men vilka duktiga killar ni har hoppas att det går bra för Pelle också kramar Karin
Skicka en kommentar