Reflektioner

Nu är vi tillbaka i Lysekil och det känns som att livet går för långsamt på något sätt... Ekonomiskt iaf. Pelle har fortfarande inte hört något från företaget i Uddevalla så jag har väl mer eller mindre gett upp hoppet. Dock har han ett par intervjuer som väntar och ett antal rekryteringsbolag som ringer hela tiden med möjliga tjänster. Jag oroar mig inte över att vi kommer gå utan inkomst någon längre stund men jag lider medans det sker. Jag vill bara att något ska hända! Vad som helst faktiskt.
På ett par veckor sikt kan Pelle ha fått jobb, Malta, Irland, Gotland, Stockholm så jag känner mig inte jättemotiverad o söka jobb här... Men samtidigt måste jag ju göra någonting!
Känns som jag har dubbelmoral när jag undviker köpcentrum för att jag då kan komma o köpa något medan jag samtidigt tittar på bil för flera tusen... Och det här med bil, om Pelle nu får jobb någon annan stans kanske vi inte alls behöver en andra bil något mer och då kanske vi krånglat fram en helt i onödan... Ja allt känns rörigt just nu. Ska sätta mig ner och kolla igenom ekonomin och kanske få lite mer klarhet i kaoset...

Begravningen igår var fin, men jag hatar sådana tillställningar, fast å andra sidan, vem gör inte det?! Well well... På vägen till kyrkan kom Jamie på att han glömt sin teckning så vi fick åka o hämta den, för när annars skulle han kunna ge henne teckningen? I kyrkan satt Jamie som ett ljus, men han var rätt chockad över att alla grät. Alex förstod inget alls så under delar av bagravningsakten fick vi vara längst bak i kyrkan så han inte behövde störa. Men båda grabbarna fick sådant beröm för hur dem uppförde sig i kyrkan.
Manne sjöng så fantastiskt fint, klart o vackert trots att det var hans mormors begravning. Dem är så begåvade pojkarna Lindholm. Min käre make som numera heter Wolf o inte Lindholm spelade sin fiol som önskat under begravningen. Musikens gåva som sagt!
Jag tror att Britt hade varit nöjd, och fastän jag har svårt o tro det så hoppas jag att hon satt på ett moln o tittade på oss när vi sörjde och mindes henne!

Efter begravningen och begravningsfikat så samlades närmsta familjen och åt kinamat tillsammans. Det är så himla mysigt med dessa tillställningar och trots att det var sorgens dag så skämtades det o skrattades. Jag fick mig lite egentid med min älskade svärmor och det kändes guld värt. Jag har känt mig väldigt illa till mods för jag har inte vetat hur jag har skullat hantera alltihop... Men igår fick jag iaf pratat med henne och jag hoppas att hon och övriga anhöriga förstår att jag finns här för dem o älskar dem i både glädje o sorg!

Idag har vi bara packat ihop oss o kört hem. När vi kom till Uddevalla stannade vi och åt o handlade mat för närmsta tiden. Resan har gått fint.
Tanken var sedan att jag skulle på vattengympan men med tanken på att snön ligger vit på marken och både vi o Emma har sommardäck på bilen så vågade vi oss inte på det. Bättre otränad och levande än tränad o död...

Imorgon kommer Pennan på besök, hon tar med sig hunden så går nog upp mot fjälla så hundarna får busa av sig :) Ska bli härligt o träffa henne igen!