Rest in peace Lucy

Som vanligt i livet så händer saker fort och livet svänger på de mest oväntade sätt. Precis som det varit det senaste så är det stolpe ut som gäller här hos oss... Den 13e februari så fick vi hastigt och lustigt ta beslutet att ta bort vår fina Lucy vovve, dagen innan fanns ingen antydan till att hon skulle vara mer sjuk än hennes kroniska sjukdomar under kontroll gjorde henne, alltså hon verkade frisk, och dagen där på så blev hon så sjuk att vi fick ge henne ett avslut. Alltså vi har varit så chockade, så ledsna och förtvivlade att jag nästan haft dåligt samvete över att jag sörjt henne mer än jag gjorde mormor. Men det gick så fort och det känns så orättvist, hon blev bara fem år... Ni undrar nog vad som hände, och det gör nästan jag också. Dem var inte helt på det klara men den troligaste teorin är att hennes ena kroniska sjukdom attackerade hennes leder, artrit infektion kallade hon det, den var så aggressiv och snabb att Lucy gick från normal till att i stort sett vara förlamade i bakdelen och i sån enorm smärta att hon bara tjöt... Det var vidrigt att se och redan på morgonen när jag träffade henne då hon blivit sjuk så förstod jag att det var allvar. Och pga att hon hade två kroniska sjukdomar så gick det inte att medicinera henne till ett värdigt liv. Dessutom kom det fram på röntgen att båda hennes ryggdiskar var i stort sett slut och snart skulle orsaka diskbråck, vilket hon var för sjuk för att man skulle kunna operera iaf. Så ja, det enda rättvisa mot henne var att låta henne slippa lida och somna in. Ett sånt vidrigt beslut! Men hon somnade tyst o stilla in i mitt knä. Fy sjutton nu rinner mina tårar igen, min älskade vovve som jag saknar dig!

Men förutom ledsamheter så har jag fixat praktikplats, det blir på öppenvården i Leksand! Jag träffade de två handledare jag ska hänga med och dem verkar helt underbara, kunniga, mänskliga, flexibla och förstående vad det gällde mina hjärtbekymmer. Så jag tror att detta kommer bli toppen, jag ser faktiskt fram emot praktiken nu istället för att bäva inför den. Det är bara 4 veckors skola kvar, de närmsta två veckorna har vi 3 småuppgifter och de två sista veckorna är det grupparbete så känner mig inte så himla stressad alls faktiskt. Det blir inga mer stora tunga uppgifter förrän efter sommaren, det känns betryggande!

Idag är Pelle och Johannes, som fick Pelles njure, ute i vasaloppsspåren och åker öppet spår, det var deras mål efter operationen, att återhämta sig nog för att kunna åka Vasaloppet. Huruvida de tar sig runt alla 9 mil är ännu oklart, men de är där ute och åker och det viktigaste är ändå att de tränat och återhämtat sig nog för att vara där idag! Grymt!
Och i fredags åkte Jamie och Alex Vasaloppet 30, alltså tre mil! Deras farmor och farfar åkte med dem och de klarade det fint alla fyra, Jamie och farmor kom i mål ca 45 min före Alex och farfar men bägge killarna var nöjda med sina prestationer. De hurtiga farföräldrarna har gjort betydligt bättre ifrån sig tidigare och var bara med som ledsagare åt killarna, så himla snällt :)

Varning! Stressad tjej skriver av sig

Hej på er, hej februari.
Jag svämmar över lite just nu av känslor och behöver nog skriva av mig lite. Jag tycker att livet är tufft, som ett resultat av mitt hjärtfel (tror jag iaf) så är jag extremt trött hela tiden. Går jag upp med barnen vid 6 på morgonen så kräver kroppen oftast en timmes vila under dagen, ibland går jag och lägger mig när jag fått iväg dem till bussen och promenerat med hunden och sover två timmar till. Jag har tidigare inte upplevt den här typen av symptom pga hjärtat, hjärtat och hjärtfelet har aldrig känts så närvarande förut, inte ens innan den förra operationen för tio år sen eftersom vi då hade en liten bebis och man förväntades vara trött ändå, och trött var jag ju, men jag kopplade aldrig det med hjärtat. Idag finns inga andra förklaringar och jag är trött! Det är läskigt, just nu så fungerar det ändå ok iom att jag pluggar och kan bestämma själv över tiden, men snart ska vi ut på praktik och den praktikplats som skolan erbjudit mig vill att jag arbetar 8-21 tre dagar i veckan, hur i helvetet ska jag klara det?! Jag håller på o förhandlar själv med öppenvården i Leksand om praktikplats dock, så förhoppningsvis så går det bra och jag kan vara där, då lär jag jobba 8.30-16 eller nåt, dessutom lokalt, det vore bättre. Den andra praktikplatsen är dessutom bortom Falun så 6 mil enkel väg, hur ska jag kunna jobba 12h och sen köra hem utan att köra ihjäl mig!? Ja det stressar mig enormt! Och förutom stressen med praktiken så stressar ständiga deadlines i skolan mig och faktumet att vi nu kört slut på de mil vi hade på vår leasingbil och inte har en ny bil som tar vid. Vi får fortsätta köra men betala dyrt för de mil vi kör, detta gör att man knappt vågar köra bil, även fast vardagen kräver det då barnen går i skolan 1 mil hemifrån och behöver hämtas... Jag pushar för o leta lite mer aktivt efter bil men herrn i huset tycker att vi har ju kollat lokalt och dessutom bett killen som vi leasar via hålla utkik så vi får ha is i magen, men min is håller på o smälta...
All denna stressen plus vardagen med plugg, hushållsarbete, aktiviteter osv resulterar i att jag inte kan somna när jag väl lägger mig för kvällen, allt och inget snurrar i huvudet och jag stressar upp mig och kan inte sova. Att ligga sömnlös när man vet att kroppen behöver all sömn den kan få är frustrerande.

*två timmar senare*
Jag blev avbruten i mitt gnäll och har sen dess hunnit med att prata med min lärare, hon föreslog att jag skulle ta ett studieuppehåll pga hälsan om jag inte kan göra långa skift och inte hittar någon annan praktikplats, så nu håller jag tummarna för att öppenvården kan erbjuda mig en praktikplats, för jag vill verkligen inte behöva ta studieuppehåll.

Jag har även hunnit med att träna i vårt lilla gym här nere, har sedan nyår fått igång en rutin att träna där varannan dag för att stärka kroppen lite.

Förra veckan var jag på magnetröngen, jag har så mycket hjärnspöken nu att jag hade shasat upp mig så att jag fick be om lugnande och det gav de mig. Helt cool satt jag medan de satte en infart i armvecket för att kunna ge lugnande, ahde ju nästan kunnat tro att jag redan var drogad som satt helt still o bara gjorde det, eller så har jag kommit över min fobi. Vår veterinär har börjat träna mig i att ge injektioner så jag ska kunna ge Lucy själv istället för att åka till veterinären varje månad och jag tror att det har hjälpt mig! Och ja magnetröntgen gick fint med lugnande i kroppen! Så nu väntar vi bara på att läkarna i gbg ska analysera det och ge sin dom. Just nu hoppas jag på att hjärtoperationen blir av, jag är trött på att stressa upp mig över det för att sedan bli besviken. I sommar trodde läkaren i Falun att operationen kunde bli så vi har svårt att boka semester pga det, andra sommaren som är oplanerbar pga mitt hjärta, förra sommaren var svårplanerad pg Pelles njurdonation... Tycker att operationer har stört vårt liv nog för ett tag nu.

Eftersom jag ändå skriver så kan jag nämna att Alex ögon är ett fortsatt mysterium... Men i övrigt så mår barnen bra. Både Mollie och Jamie har hunnit fylla år sen sist jag skrev, vi har numer en 8åring och en 13åring i huset!  Jamie fick en cykel i present och Mollie fick bla biljetter till melodifestivalens final, tror båda vart nöjda men plånboken är desto mindre nöjd. Men nu är alla födelsedagar och jul överstökade på ett tag!

Mollie på yoump på sin födelsedag

Mollie 8år!

min fina Alex

family

Jamie 13år!

nya cykeln